I Denna skrivandets stund så gråter jag.. 

Gråtit har jag inte gjort på flera månader ändå har tvingat mig att se på sorgliga filmer och program som normalt sett brukar få mig att gråta men inte ens de har gjort mig ledsen, och fällt en tår. Men det gör jag nu.  Det är inga glädje tårar som faller från kinden som jag helst hade hoppats på utan snarare utmattnings tårar. Uppgivenhet kanske är rätta namnet för det är nästan lite så jag känner i dag. JAG GER UPP!!

Att det sker en stor förändring med en ny familjemedlem strax är ju inget nytt. Det ser jag inte alls som något skrämmande. Jag längtar ihjäl mig och resten av familjen också även om resan dit har varit lite krokig.. Saknaden till Lilleman börjar bli olidlig för han har ju velat komma ut sen v 28 och nu när han får komma ut och känns som han ska komma närsomhelst så vägrar han. En fruktansvärt jobbig längtan, som med ord inte går att beskriva. Hade jag inte haft ont i kroppen av att han låg där inne, hade jag inte haft sådana hemska värkar emellanåt så hade det inte varit några pix…

Fast det känns som ganska stor PIX just nu! Jag har blivit en anti-sovare och jag har blivit som en inställd klocka, kan absolut inte sova mer en 1 timme åt gången oavsett om det är natt eller dag. På dagen känns det som jag skulle kunna somna om.. Men på natten har jag ingen chans..  1,2,3,-timmar är absolut inget ovanligt att jag är vaken.. Vrider och vänder, funderar och tänker.. men inte blir man ett dugg smartare snarare en smula rörigare..

Jag funderar på hur jag ska göra nästa vecka, min farfar begravs hemma i Vargön och jag är inte alls säker på om jag vill dit. Även om det var en farfar som jag älskade, men känslan som kom på mig för några månader sedan när jag satt på Farmors begravning var inget kul.  Jag vet inte om jag ska tillåta mig själv känna den utanförskap som jag faktiskt kände. Kanske lika bra att vara hemma, läsa en go bok och bara ta det lugnt. Jag älskar ju han inte mindre bara för jag inte går på begravningen och jag kan ju hedra han minst lika mycket i mina tankar som där, när min släkt är samlad. Jag vet inte alls, säkert blir det ett himmelens liv att jag inte kommer. Men det är jag inte rädd för.

I går var vi på återbesök av synkontrollen med Ninna på BVC och visst såg hon så illa som vi trodde och har misstänkt, så nu är remissen skickad till NÄL. Hoppas att det går snabbt. Kanske vi får bukt med hennes huvudvärk.  Detta var ytligare en känsla jag hade ifrån magen och den stämde.  Den som inte säger att man ska lyssna på magkänslan och bara gå efter hjärtat är rent ut sagt jävligt dum!!

Den lilla rumpan e på dagis just nu, och jag hoppas att det går bra. Den lilla juvelen har vart så ledsen de senaste dagarna på dagis att hon har gråtit efter mamma i någon timme. Självklart börjar verkligenheten komma i kapp henne också och hon vet att lillebror föds snart ,och att hon då inte blir själv utan att de blir 2. Men jag är helt förvånad över att hon gråter efter mig på dagis, för när hon är hemma och vi leker så är det trotts och tjat och gråt om pappa hela tiden.

Det var längesen jag tyckte att hon var jobbig, men det kan jag faktiskt erkänna att den sista veckan har hon verkligen testat mig med allt. Och det är klart jag blir trött, för det är morgon som kväll.. natt som dag..

Om kläder, skor leksaker, mat allt!! Det är svårt att hitta orken alltid. Men konstigt nog gör jag det oftast i alla fall..

Jag önskar att jag hade mamma i mitt liv. Jag önskar jag hade någon som kunde dra upp mig när jag har en sån här dag. Jag önskar hon kunde säga att det löser sig cina,jag hjälper dig.

I stället får jag intala mig själv att det jag gör är bra och det jag vill/ska ha gjort löser sig.!

Ha det gott!!/cina